Gnistan och verkligheten.

Jag hävdar att jag under hösten tappade gnistan (lusten, glädjen, kreativiteten och spontaniteten), samma gnista som jag vidare hävdar utgör det som jag vill kalla Adam. Eller att den snubben, som under hösten 2005 låg hemma och kollade på tv eller drack för många öl på Möllan, inte bör förvirras med den person som jag vill kalla Adam. Idag menar jag att jag har hittat gnistan. Någonstans på vägen mellan Malmö och Stockholm och mellan minnen och visioner låg den.

Samma sak är det egentligen med organisationer. Alla organisationer började med en vision om att tjäna samhället, varesig det är genom fredsutbildande aktiviteter eller genom att sparka en boll. Många organisationer har tappat gnistan och lever kvar i minnen från förr medan de ständigt putsar kuggarna i sitt delikata maskineri snarare än diskutera sin relevans och sitt kall i ett ständigt förändrat samhälle. Följden är naturlig och leder till att medlemmarnas upplevda relevans i vad organisationen företar sig urvattnas långsamt.

Några av mina vänner kallar det som vill uppnås (relevansen, lusten, glädjen, kreativiteten och spontaniteten) för en rörelse. Och jag tror det är rätt. Vad ska då en organisation göra för att vara, eller bli, en rörelse?

1) organiseringen måste bygga på ett aktivistperspektiv, dvs idéerna måste komma från gräsrötterna,
2) beslutsprocessen över de gemensamma resurserna och prioriteringarna måste vara fri från förra årets bojor,
3) de resurser som organisationen har måste vara lättfotade, samt
4) kommunikationen måste gå vågrätt snarare än lodrätt.

Hur en person skall finna sin gnista vågar jag mig inte på att lista.