En tribute till N.

"Vi som älskade er som aldrig sa hora.

Ronnie, jag kanske borde skriva det här till dig. För jag inbillar mig att du led av att vara den som inte sa hora. Men du, det finns alltid ett steg lägre i förnedringsstegen. Och här kommer den:

Ronnie, jag kan lova dig att det fanns tjejer som älskade alla er killar som inte sa hora. Du vet de tjejerna som lyssnade på flickorna som älskade killarna som faktiskt sa hora. De tjejerna som tröstade dessa era vackra madonnor. De tjejerna som medlade mellan de vackra flickorna och horsägarna. De som förundrades över hur envisa ni killar som aldrig sa hora var i er trohet och kärlek till madonnorna. De som satte sig ner ännu lägre i förnedringsstegen. Som visste att flickorna som kallades hora inte älskade er. Som hörde allt, tröstade alla, gav de bästa råden. De som satte sig ner, längst ner på förnedringsstegen. Och värmde er alla när ni tyckte det var kylslaget. Vet du, Ronnie, de vann möjligtvis alla kompispoäng, alla hobbyterapeutpoäng, men en sak vann de aldrig. Era hjärtan.

I många år tänkte nog dessa tjejer, de som faktiskt insåg att ni aldrig sa hora, Ronnie, att någon dag kommer killarna att se hur bra vi är. Vi som vet att ni aldrig sa hora. Någon dag kommer ni att se hur vi faktiskt inte bara ser okej ut, utan även kan konversera om saker större än vår egen klädstil, som kan skämta och få er att skratta och känna er nöjda. Men vet du vad, så är det inte. Det enda vi har lärt oss - vi som fortfarande vet att ni aldrig sa hora - efter många års vi-tror-aldrig-att-vi-får-någon-att-älska-oss-sorg. Det är att sorgen är sann. Att vår största sårbarhet är att vi inte tappar hoppet. Om att få er som aldrig sa hora att älska oss. Vi kommer alltid vara de som tröstar, ger råd och guidar er. Som applåderar åt att ni aldrig säger hora. Och som älskar er i tysthet över det. Men som aldrig någonsin kommer att få en bok skriven om oss.

Vänliga hälsningar, N"