Sjukt.

Det finns ett par ting i det svenska samhället som gör mig irriterad och ibland sömnlös. Grunden till dessa ting är att människor behandlas olika; att nationalstaternas byråkratiska egenskapade rätt i praktiken sätts över människors värde (läs t.ex. flyktingar), att Sverigedemokraterna får röster, att alla inte har samma rätt att ge blod, prövas för adoption och gifta sig (läs oavsett sexuell läggning och/eller etnisk bakgrund), att samhället gör människor handikappade. Listan kan göras mycket längre, och den andra sidan av myntet, den internationella, är såklart även den gedigen. I tillägg till detta så för jag vid tillfälle ett personligt korståg mot kårobligatoriet.

Jag vill avskaffa kårobligatoriet igår. Min åsikt är enkel: "Fy fan för Kuba, Putin, Vitryssland, Nordkorea, Fremskrittspartiet och kårobligatoriet. Att kalla kårobligatoriet för något annat än anti-demokratiskt eller ofrihet är som att basera sina åsikter på FOX news. Att engagera sig i kåren är som att resa till Burma. Att rösta i ett kårval är som att köpa varor från Israel. Att tvingas betala kåravgiften är som att betala för en ny hockeyklubba till Lukasjenko två gånger om året".

Titt som tätt, då och då, får jag möjlighet att debattera kårobligatoriet med dess anhängare. Bredden av argument som lyfts till dess försvar är förvånande men det är den stora massans okritiska icke-reflekterandet över det sjuka i systemet som är inget annat än skrämmande.

Döm då av min glädje när jag igår hittade ännu ett nytt argument för kårobligatoriet. "Under lördagen slog Ung Vänster fast vikten av ett bevarande av kårobligatoriet för att garantera ett reellt studentinflytande på högskolor och universitet."

Ett stort tack till Ung Vänster från mig. Att ha er på andra sidan i denna debatt känns skönt. Min fråga tillbaka är enkel: ett reellt studentinflytande? ...ungefär som ett reellt medborgarinflytande på Kuba och i Ryssland?