Märkligt och Libyen

Igår somnade jag över studieböckerna mitt på dagen, inte så märkligt. Det gör jag ganska ofta, speciellt om jag har "jobbat" hela helgen. Det märkliga var att jag hade en mardröm. Jag drömde att jag råkade svälja en glasskärva från ett trasigt vinglas som satte sig i halsen och som inte ville lossna. Jag har nästan aldrig mardrömmar (förutom en återkommande men den kommer inte med på min blogg), märkligt. Väcktes ur drömmen av att telefonen ringde.

På andra sidan linjen var en trevlig kvinna som hade sett eller hört mig debattera eller tala någongång någonstans. Hon hade engagerat sig för ett gäng kompisar som nu skulle utvisas tillbaka till Libyen. Tanken med hennes samtal till mig var att kolla om jag och någon av de organisationer som jag är engagerad i skulle kunna ställa sig bakom den manifestation hon och hennes vänner skulle genomföra för deras rätt att stanna. Enligt kvinnan, och jag tror henne, riskerade hennes vänner förföljelse, trakasserier, fängelse och våld.

Vi hade ett ganska långt samtal om brott mot de mänskliga rättigheterna, manifestationer, solidaritet, påverkan, politiker och media. Jag delade verkligen hennes åsikter och frustration. Men jag förklarade samtidigt att 1) jag inte hann p.g.a. plugg och annat engagemang, samt 2) att ingen av de organisationer som jag är med i (även om alla jobbar för de mänskliga rättigheterna) skulle kunna mobiliseras bakom deras manifestation. Och jag hörde mig själv – hur sjukt tråkig och korrekt jag lät, märkligt.

Vi avslutade samtalet med att jag lovade att läsa på om situationen i Libyen och uppmana mina vänner och kollegor att göra samma sak: http://www.hrw.org/doc?t=mideast&c=libya