Den bistra verkligheten.

Drack vin med en god vän häromdagen och mellan klunkarna föddes följande out-of-the-(bag-in)-box tankelinje. Sveriges medborgare och företrädare (de traditionella politiska partierna) drar sig inte för att klaga på FN:s Säkerhetsråds maktkoncentration och odemokratiska grund. I Säkerhetsrådet sitter fem permanenta medlemmar som alla endast svarar gentemot sina medborgare men driver politik som tydligt påverkar alla världens medborgare. Representativ demokrati med andra ord, och problemet ligger ju inte i det utan i att de fem sitter permanent. De vill ju såklart inte släppa på sin makt, och det är endast de som kan släppa på sin makt – moment 22.

Låt oss då göra en jämförelse mellan Säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar och Sveriges traditionella riksdagspartier. Representerar sina medlemmar/medborgare men driver politik som påverkar alla medborgare – japp. Men, Sveriges traditionella politiska partier sitter ju inte permanent, sant – och däri ligger ju en skillnad (bl.a. det lilla gröna parti som oftast får min röst är ju ständigt medvetna av att de inte sitter permanent).

Eller i alla fall så tycks det och så går diskussionen. Och så är det ju lätt att förstå verkligheten om man endast granskar partier mot partier. Men, partier är ju endast en organisationsform av de alla som finns – t.ex. idrott, akademi, kyrka, intresse, rättigheter, osv. Varför är det så att endast traditionella partier sitter i vårt nationella parlament. Varför är endast den organisationsformen lämplig för politiken? Varför försöker de traditionella partierna inkludera alla istället för att fragmentera utbudet?

Jag skulle vilja verka för tvärt om, men jag behöver inte göra det. Utvecklingen in i framtiden kommer nog att ta hand om det åt mig - de politiska partierna kommer tyna bort pga deras inre maktkamp och ständiga självförsvar mot samhället. Samhället måste finna nya former av representation som inte bygger på en organisationsform från tiden då demokratin behövde regleras för att skyddas. Samtidigt måste samhället inse att den röd-blå skalan utifrån vilken vi mäter, skapar och förstår politiken inte längre är relevant utan bygger på en samhällssyn och ett klassamhälle som inte längre är verklighet.

Den svenska demokratiska samhället är moget för (trumvirvel…) demokratin 2000. I demokratin 2000 organiserar medborgarna inte sina intressen utifrån trista möten i en källarlokal, inte igenom jätteorganisationers totala maktkamp och fullkomlighet och inte utifrån cementerade block som inte bygger på hur samhället ser ut idag. I demokratin 2000 hymlar vi inte med att think-tanks styr utan inkluderar deras åsikter som värdefulla tillskott.

Problemet är att det endast är problemet som kan skapa denna förändring – moment 22. Där avslutar jag min jämförelse mellan Sveriges traditionella politiska partier och FN:s Säkerhetsråd.